Tiden rinner snabbt undan och nu har jag endast en dryg vecka kvar i Indien. Den 6/2 kl 20.40 går mitt flyg via Abu Dhabi till Köpenhamn.
Februari började bl.a med en inspektion från ”the government”, två läkare samt två tjänstemän! Besöket denna gång gällde endast ” the home”.Alla rum, lokaler samt hygieutrymmen kontrollerades mycket noggrant. Smärre anmärkningar med dock inte så kostbara.
Tyvärr hade vi just då ett par pojkar som dagen före besöket insjuknat i vattkoppor. Då bestämdes att pojkarnas ” hostel” skulle stängas och alla pojkarna skickas hem, minst tre veckor. Smittorisken är stor och då det inte finns enskilda rum med separat toalett/dusch togs detta beslut.
Dock kunde det ordnas för pojkarna i klass tio som just var inne i examensperioden att de fick stanna kvar. Men trettio ledsna killar fick lämna oss.
Vi hade planerat en föreställning, en ”Magic show” den 4/2 för alla på projektet men självklart ställde vi in den.Alla skulle få ta del av denna show som en gåva från privatpersoner med önskan att anordna något roligt för våra barn. I skivandes stund är nu pojkarna tillbaka ( anlände d 25/2) och showen blir så snart tillfälle ges.
Jag åkte med skolbussen vid några tillfällen ,med start 07.15 från DSI och åter ca 08.45-09.15 på olika typ av vägar. En del med nylagd asfalt medan andra var i samma skick som 2009, stora hål över hela vägbanan så bussen ”hoppade upp och ner o hit o dit.”Jag tänkte stackars barn som måste åka på dessa vägar två gånger om dagen.
Men barnen stiger glada upp på bussen,de är helt underbara och längtar till sin skola. När de ser att jag är med ler de stort, hälsar artigt ” Good morning Mam” och vill bara prata med mig. Barnen lämnas oftast av mammor men även en o annan pappa, ibland körandes med motorcykel från byar där inte bussen kan köra.
Lördagen den 3/2 fick vi ett tragiskt besked att en av våra lärares man hittades död i hemmet. Enligt hinduisk sed och tradition besöker man sorgehuset dagen efter, all personal på DSI samlades och i en av skolbussarna åkte vi till vår kollega och vän och hennes familj. Båda deras barn går på vår skola.
Gatan i byn kantades av männen och framme vid huset möttes vi av hundratalet gråtande och skrikande kvinnor.I mitten ligger vår sörjande vän, näst intill medvetslös, svårt att få kontakt med henne. Efter ett tag kommer ambulans med den döde maken.Ett sista farväl togs med massor av blomkransar som lades på honom,till musik från trummor och smällare. Därefter fördes den avlidne i öppen likvagn till bårhus för kremering. En upplevelse som jag nog sent kommer att glömma.
Två dagar före min avresa kom en flicka tillsammans med en man från”socialen” för att be om en akut plats för henne på DSI. Efter tre år av sexuella övergrepp av sin pappa brast det för henne och hon lättade sitt hjärta för sin lärare. Efter anmälan till polis mm kom de till oss.
Hon är fortfarande kvar på DSI,men kommer snart att återvända till sin mamma och bror. De har inte vetat om detta hemska som hänt flickan.
Pappan har gett dem sömntabletter så han kunde förgripa sig på sin dotter.Detta är så tragiskt och tyvärr alldeles för ofta förekommande i många familjer.
Ett av skolans klassrum hade golvet angripits av termiter ,de t.o.m. började äta på möblerna. Tack vare bidrag från sponsorer kunde golvet helrenoveras, se bilder.
Specialklassen har en fantastisk undervisning inom olika områden.En dag satte de upp affärer med olika varor. Elverna fick träna att sälja, handla, ta betalt och betala 💰.Ett härligt besök i denna klass.
Min näst sista dag på projektet blev jag bjuden på en fantastisk födelsedagsfest.
Alla hade hjälpts åt att planera. Det blev roliga uppträden, danser, sånger,tal och pjäser. Till avslutning bjöds alla på god tårta men först drog de upp mig på golvet för nu skulle minsann 80-åringen dansa.
Tacksam för denna fest samt även för allt annat jag fått uppleva under tre veckor tillsammans med barn,personal, lärare,chaufförer och föräldrar.
🇮🇳✈️🇸🇪
Vänliga hälsningar
Inga
