När jag är i Indien är det som all tid under dagen bara flyter ihop….och går undan med racerfart.Idag har jag känt av den värme som är i annalkande, morgnarna är behagligt svala ,likaså kvällarna men dagtid är det riktigt varmt.Då är det skuggan som gäller!
Igår, fredag kom makan till den drabbade mannen ,som jag tidigare skrivit om, till DSI för att möta mig.Det blev ett gripande möte, hon berättade ,via tolk, om deras tragiska livssituation och hur hopplöst framtiden ser ut för familjen. Jag lovade att undersöka möjligheten med anskaffande av en rullstol. Hon berättade att de haft en begagnad tidigare men den gick i sönder och kunde inte repareras och rehab är väldigt kostsamt tillika med transporten till sjukhuset.
Någon form av ersättning är inte möjlig …och är man ”lågkast” så är man!
Men mammans innerliga tacksamhet över sponsringen till tvillingarna var innerlig. Utan dessa pengar hade inte killarna kunnat komma till skolan. De går nu i den första förskoleklassen, LKG. De har även äldre broder som går i andra klass.Alle tre killarna är spontana och glada och älskar att få åka till sin skola varje dag..Jag blev berörd av detta möte och vill dela med mig av det till er. Finns det någon som kan sponsra denna fattiga familj är jag tacksam.
Nytt för detta läsår är att man före lunch har en stund för meditation typ yoga.Härligt att se med vilken respekt alla deltar i detta.
Idag, lördag, har dagen förflutit med olika möten ,utdelning av de sista fadderhälsningarna till barnen, samtal med de äldre flickorna om hur viktigt det är med deras studier. Att de inte ska lockas till sk trafficking, äktenskap före avslutade studier eller ”bra” jobb med god lön. Det förekommer mycket av allt detta i just dessa fattiga byar.
Dagen avslutade vi med utdelning av lördagsgodis till samtliga barn och vuxna på DSI.