I söndags var det besöksdag och en del av våra barn fick möta sin familjer eller släktingar. De flesta av besökarna har middag med sig, som de äter tillsammans. Barnen är förväntansfulla inför dessa dagar men tyvärr blir de flesta besvikna! Det gör ont i hjärtat att se deras sorgsna ögon ” ingen kom idag heller”.
På kvällen hade jag möte med de äldre flickorna rörande FN:s barnkonventioner och om Childhoods stiftelse, som är grundad av vår drottning! De blev mycket förvånade över alla dessa rättigheter och ställde massor av frågor till mig. En del ganska svåra att besvara. Dessa tjejer har jag ju följt i sju år och det är så härligt att ha förmånen att följa deras utveckling. Jag betonade vikten av att de fullföljer sina studier och att de är vaksamma att inte bli övertalade till ”trafficing” eller äktenskap.
De är nog lite trötta på mig när jag varje år pratar med dem om detta, men de förstår att jag tänker på deras bästa.
Jag har även besökt en av våra flickors college, där jag mötte hennes mentor, rektor, klasslärare samt hennes klass. Isvariya blev glad när hon av samtliga lärare fick höra om hennes ambition och goda examensresultat. När hon följde mig ut sa med tårar i ögonen ” Inga, jag är så lycklig att du ville besöka mitt college”. Då fick jag också tårar i ögonen!
I går kom en flicka, som går i sista klassen ,tillsammans med sina föräldrar och bad om att hon fram till skolavslutningen i maj ska få bo på vårt internat. Hemma har de ingen elektisk belysning, hon får dålig mat och ingen hjälp med läxorna. Som tur var hade Ruby en ledig plats till henne…..gissa om flickan blev glad! Ja, vi lever verkligen i skilda världar.