Författare: ingaeke

Följande inlägg skrevs på min FB sida” inga indien” i april och maj.

17/4. Igår och idag har jag haft kontakt med mina nära vänner på DSI. Det råder fortfarande utegångsförbud och således även karantän. En väldigt besvärlig situation då många människor bor i områden där bostäderna består av enkla små hyddor utan fönster mm. Matlagningen sker för det mesta utomhus likaså besök i hygienutrymmen. Hur ska man klara av dessa strikta bestämmelser?

Familjerna består oftast av tre generationer. En medlem per familj/dag får lämna sin karantän för att under en kort tid göra nödvändiga inköp i mycket enkla småbutiker.De större affärerna är stängda. En mycket besvärlig situation.’

Den 3/5 är ett datum som regeringen fn bestämt att karantänen ska upphöra, men det kan snabbt ändras! Skolorna hålls stängda terminen ut.

Barnen på internatet är hemma hos sina familjer och förhoppningen är att skolan öppnar efter sommaruppehållet ( första v i juni) och att barnen då kan återvända till internatet.

Skolpersonalen försöker i möjligaste mån ha kontakt med dessa familjer och höra hur de mår. Enligt direktor Jenny har ingen av elever och personal drabbats av Corona, so far!

Tack och Lov!!

12/5. Idag har vänner till mig delat ut matpaket till 55 mycket fattiga familjer i två byar nära projektet. Tack vare bidrag och sponsring från föreningar och privatpersoner i Kristianstadstrakten. De sänder hälsningar och tackar er alla som gjort detta möjligt.

Hemma efter tre veckor tillsammans med mina vänner på DSI.Det är nu elva gånger jag besökt projektet och det känns som att komma till mitt andra hem. Alla på DSI sänder er tacksamma och glada hälsningar till er som läser hemsidan. De vet att många av er på ett eller annat sätt stöder projektet och det är de glada för.

Utan sponsorer och faddrar hade barnens barndom varit annorlunda .Nu kan de tryggt växa upp och dagligen gå till sina klasser och få en gedigen undervisning, från förskoleklasserna upp till tionde klass. Utbildning och kunskap är viktigt för barnens fortsatta liv och ger dem självkänsla och säkerhet. ”Kunskap ger makt.”

Det är med stor glädje och tacksamhet jag besöker projektet. Som vanligt varierar mina uppgifter och jag är hemmastadd i de flesta göromålen.Förutom lektioner i skolan jag haft möten med lärarna, mött en del föräldrar samt varit behjälplig på kontoret mm. En eftermiddag firade Primary- school Parents och Graduation day. Barnen underhöll föräldrar och lärare med tal, dans och sång. Barnen fick diplom och en liten gåva för olika prestationer under terminen. En festlig eftermiddag där många föräldrar deltog.

Den 25/2 ( eg d 26/2) uppmärksammade skolan på DSI the Republic Day, som firats i Indien sedan 1948.

Tillsammansmed en av lärarna besökte vi familjen till tre av våra fadderbarn, tre härliga killar som är elever på skolan.Deras pappa blev för ett antal år sedan allvarligt skadad i en fallolycka på arbetsplatsen och är totalförlamad från midjan. Jag har tidigare besökt familjen och har blivit så ledsen och tagen av deras familjesituation. Vid ett av dessa tillfällen kunde jag vara behjälplig att inhandla en rullstol. Denna används flitigt .

Denna gången kunde vi inhandla en ny säng med specialmadrass och övriga tillbehör,tack vare en sponsor som blev berörd när jag skrev på Facebook.

När jag kom till DSI var det sk Pongallov och många av barnen var hemma och firade denna skördefesthelg tillsammans med sina familjer. För barnen som var kvar på projektet blev det cirkusbesök och Popcorn … gissa om de tyckte det var kul och Gott!

En tråkig sak har jag att förmedla. James maken till Ruby genomgick en operation i slutet av januari. Allt gick bra och det såg positivt ut. Men efter uppvak tillstötte problem ,han blev medvetslös och fick intensivvård. Det är med stor sorg i hjärtat berätta att James avslutade sitt liv på jorden den femtonde februari. Mycket ledsamt för alla på DSI, släkt och vänner men särskilt för barnen Jenny och Arun som inom ett halvt år förlorat sina föräldrar. Jag är tacksam att jag fick möta James min första vecka samt att jag kunde finnas till som stöd för Arun och Jenny. De var hos James dygnet runt,ibland avlöste de varandra.

Som tidigare planerat fortsätter verksamheten på DSI med Jenny och Arun som ledare.

Ta väl hand om er

Varma hälsningar/ Inga

Nu har jag varit i Indien och DSI en dryg vecka.När jag kom förra fredagen var många av våra elever hemma på skollov och firade Pongal tillsammans med sina familjer.

Pongal är en skördefest som firas under vinterhalvåret i hela Indien oftast från den 13 till den 17 jan. På DSI firades Pongal den 15/1 med sedvanliga traditioner. En speciell söt gröt kokas över öppen eld, vackra bilder målas på skolgården av barnen, olika uppträden med dans och sång samt utdelning av kalendrar mm. En glad tacksamhetsfest tillägnat skördarna under säsongen.

Söndagen avslutades lovet för de barn som var kvar på projektet med ett cirkusbesök. Alla var glada och njöt av clownerna, djuren, jonglering mm samt inte minst av godis och popcorn.

Veckan som gått har förutom traditionell undervisning och förberedelser för en typ av examen har två festligheter ägt rum. Den första var på Primary School där föräldrar inbjudits till Parents Teachers association Meeting / Graduation Day.

Barnen fick diplom för olika prestationer och dagen till ära invigdes nya kåpor med tillhörande hattar. Ett glädjefullt program med olika inslag från barn och personal. Många stolta föräldrar var närvarande.

Idag den 26/1 är det The Republic Day, firat i Indien sedan 1948. Igår uppmärksammades dagen på vår skola, då skolan har stängt idag. Lärare, elever m.fl.underhöll med sång, tal och dans. Dagen till ära var alla klädda i sina vackraste kläder. En sprakande färgkavalkad! En innehållsrik första vecka kan man gott säga!

Självklart vill jag tillägga att mötet med mina kära vänner på DSI uppväger allt annat.

Äntligen får ni en hälsning från mig och projektet DSI.

Att åka som volontär är en upplevelse och det påverkar på många olika sätt. Vilka kontraster det är att komma från Sverige till Indien. Vi lever i helt olika världar.

Mina resor under dessa tio år har verkligen påverkat mig, det går inte en enda dag utan att jag tänker på mina vänner på DSI och hur min vardag sett ut. Den ena dagen är inte den andra lik.Varje gång jag anländer blir jag lika varmt välkomnad,med öppna armar och massor med KÄRLEK, till denna stora härliga familj och varje dag omges med skratt och glädje. Aldrig känna sig ensam!

Det ger mig så mycket energi och kraft. Barnen slutar aldrig att överraska! Men självklart är det också dagar då ett eller flera barn ( även personal) kan vara ledsna av skilda orsaker. Då är det gott att vara där för dem. TRÖSTA, LYSSNA OCH BARA ”GOSA”.

Tomheten efter Ruby James, direktor och initiativtagaren till DSI, var självklart märkbar och tragisk med stor sorg och saknad. Men alla tog sitt ansvar, både barn och personal. Arun och Jenny, Rubys barn har för avsikt att driva projektet vidare och dela på uppgifterna efter sina kompetenser. Jenny är administratör och har rollen som chef, Arun är socionom har hand om andra viktiga uppgifter. De kompletterar varandra ypperligt.

Vårt första fadderbarn sedan 2009, Isvariya, inte att förglömma. Hon är i i skolan varje förmiddag och undervisar i engelska i de högre klasserna och resten av dagen är hon på kontoret. På kvällarna är hon extramamma och hjälper till med bland annat läxläsning. Ish, som vi kallar henne tog sin lärarexamen i juni 2019.

Arun är lite av en visionär och har många nya goda tankar och ideer inför framtiden.Tillsammans med honom och Ish besökte vi tre mycket fattiga byar. Trodde jag sett det mesta av misär, fattigdom och elände! Men nej, att dessa människor överhuvudtaget kan överleva, ja det fattar man inte. Saknar det mesta som man dagligen behöver, det som vi ser som självklart t.ex rent vatten, el, närigsrik föda skolgång ,kläder.

Anledningen till dessa besök var att försöka få några av barnen komma till DSI. De flesta av barnen i dessa tre byar har mycket bristfällig skolgång eller ingen alls. Vi delade ut matpaket, rengöringsmedel, papper, kritor, pennor kläder och leksaker till barnen.

Att se deras tacksamhet och glädje över dessa enkla gåvor går inte i ord att beskriva.

På projektet har vi nu 85 barn boende på projektet samt i skolan har vi 450 elever. Många nya barn har tillkommit under året och fem av dem har fått faddrar från Sverige.

I Tamil Nadu har det varit mycket torrt under lång tid, det har inte regnat ordentligt sedan hösten 2017. Brunnar har sinat och är i behov av extra djupborrning. Till detta saknas medel, ca 7000 kr per brunn ( 3 st).

Nu har jag försökt förmedla en liten glimt av hur det kan vara på DSI och om mina olika upplevelser. Jag planerar en ny resa till Indien i början av 2020. Önskar alla en God Jul och Ett Gott nytt år

Svea och Adam

Den 11september anlände kon Svea med kalven Adam till vår farm på DSI.

Kalven var endast tre dagar gammal, så både mor o son var lite trötta och omtumlade efter en varm transport. Jag är så tacksam för alla bidrag så kon kunde inköpas. Nu får vi hoppas hon ger mycket mjölk, det går åt många liter om dagen till alla på vårt hostel och bra att vi slipper köpa. Mjölk har som allt annat blivit dyrt. Svea var lite mager men de har lovat ge henne rejält med föda.

Solsystemet som installerades på projektet 2013 har fungerat utmärkt men åldern tar ut sin rätt och en del batterier behövde bytas ut mot nya och en del repareras. Härlig känsla när strömmen försvann och solcellsystemet kunde träda in och barnen kunde fortsätta med sina skoluppgifter till belysning. Denna gång försvann strömmen på grund av kraftigt åskväder.

Den 13:e september lämnade jag DSI och Indien efter intensiva tre veckor. Jag har med mig både glada och sorgliga minnen men med stor tacksamhet över att jag för tionde gången haft den stora förmånen att vara bland mina kära vänner och ”göra skillnad” ??

Tack alla för generösa bidrag …ingen nämnd och ingen glömd.